Russinfinnar

Jag vet inte om Gud vad bakis eller bara ville djävlas den dagen då han skapade min gensammansättning. Men hur som helst så var Allas Våran Skapare inte särskilt snäll.
Okej, jag kan erkänna att allt inte är skit. Jag är naturligt smal. När min kropp har bestämt sig för en vikt så är det bara så. Jag kan käka i princip vad som helt utan att lägga på mig. Det är bra. Det gillar jag.
Tyvärr går det åt andra hållet också. Jag skulle kunna utveckla extrem anorexi och leva på vatten och olivkärnor i fyra månader med det enda resultatet att jag skulle få grymt mycket tid över när jag slipper laga middag.
Men visst händer det att det blir lite för mycket sötsaker ibland, och jag lägger på mig lite. Hey, jag är ju inte mer än mänsklig. Normala kvinnor som går upp i vikt, får även större boobs (män som går upp i vikt för också större boobs, men det är inte riktigt samma sak…). Det får inte jag. När kilona kommer smygande kan jag riktigt höra hur min kropp tänker att ”MAGEN är nog rätta stället att placera extrafettet. Jajjamensan!”. Tack så mycket! Verkligen.

Man ska kanske inte klaga. Jag är ung och frisk, och det ska man väl uppskatta. Men att vara ungdom är ingen lycklig Broadwaymusikal dagarna i ända. Ormen i paradiset stavas finnar. Och nu pratar jag inte nationaliteten. (Har någon sett reklamen för Basiron? WTF ungjävel, du har EN finne på kinden. Du har fanimig inte rätt att gnälla!)
Häromkvällen höll jag på med min vanlig kvällsprocedur. Ut med linser, bort med smink, fram med tandborsten. Mitt i allt detta säger min mamma, på sitt typiska jag-är-din-mor-och-har-alltså-rätt-att-säga-precis-vad-jag-vill-sätt: ”men OJ vad mycket finnar du har!”.
Tack mamma! Jag älskar dig också.
När hon ser att jag inte riktigt uppskattar hennes notering fortsätter hon: ”men vaddå? Jag är 50 och har också en finne.”
Skulle det få mig att må bättre? Det enda min kära moder lyckades åstadkomma var att ge mig en inblick av min framtid. Mina förhoppningar att framtiden skulle te sig ljus slogs i spillror. Återigen, på normala kvinnor försvinner finnarna då de blir vuxna. Men uppenbarligen, tack vare mina gener, kommer inte detta hända mig.
Att bli äldre medför att man får rynkor. Det positiva är att man skipper finnar. Jag, å andra sidan, kommer ha rynkiga finnar då jag är 50.

Tack ännu en gång mamma. Eller Gud, eller vem man nu ska klandra.
Vem vill inte ha russinfinnar, liksom?